Besserwisser Punkt Nu

Så skedde då det oundvikliga. Mona Sahlin tvingades kasta in handduken sedan det blivit uppenbart för (nästan) alla att hon efter en lång och ibland lite krokig politisk karriär till sist hade blivit befordrad till ett ämbete som låg snäppet över hennes kompetensnivå. Höstens förtroendesiffror i opinionsmätningarna var ju katastrofalt låga och valresultatet blev det sämsta på nästan hundra år.

Kanske hade hon fixat det ändå om hon hade kunnat genomdriva den egna strategin att gå till val med enbart Miljöpartiet som samarbetspartner. Men då hon inte hade kraft och pondus nog att övertyga den trögfotade majoriteten i partiledningen om finessen med det så blev det som det blev. Ohly blev ett sänke i den rödgröna röra som inte lyckades presentera en gemensam politik i rimlig tid före valet och som när den till sist ändå gjorde det kom med halvfärdiga förslag och ett föga attraktivt alternativ till den förda regeringspolitiken.

De stora frågorna är nu hur socialdemokraternas politiska nyorientering ska se ut och vem som ska efterträda Mona Sahlin som partiledare. I båda fallen är risken stor för ett politiskt mörker. Vi kan få en opposition som kryper ännu närmare alliansens förtäckta, men konsekvent genomförda högervridning. För i 2000-talets Sverige verkar den socialdemokratiska vänsterkanten vara rejält vingklippt. Och vi kan få en ny oppositionsledare som ett resultat av en partipolitisk kompromiss där inga färgstarka förnyare har en chans att konkurrera.

Man får ju rysningar bara man hör några av namnen som nämns i spekulationerna. Tomas Östros, Per Nuder, Sven-Erik Österberg…

Enda trösten så här långt är att Thomas Bodström har deklarerat att han lämnat politiken och inte kommer att kandidera.

Det är ju för sorgligt att trångsyntheten är så stor att vi nu får ett främlingsfientligt parti med rötterna i nazismen i den svenska riksdagen. Och minst sagt beklämmande är det att fördomsfullheten fått breda ut sig så till den milda grad i min gamla hembygdssocken i Medelpad att så många som var tionde  väljare lade en valsedel från Sverigedemokraterna i urnan i söndags. Min far och alla andra som framgångsrikt slogs mot brunskjortorna i Indal på 30- och 40-talen skulle vända sig i sina gravar om de visste att det uppenbarligen inte längre finns tillräckligt många som tillräckligt starkt står upp för demokratin och människovärdet.

Själv hade jag väl fel när jag i mars skrev: ”Ingen någorlunda initierad och medveten människa kan väl med hedern i behåll tänka sig att engagera sig aktivt för en så människofientlig och ogenerös politik som den som SD står för.”  För inte kan väl alla dom hundratusentals väljare som lade sin röst på SD vara kompletta dumskallar. Eller kan det vara så illa? Hur som helst verkar SD ha varit framgångsrikt i den kampanj de bedrev då för att hitta nya anhängare villiga att vara med och driva deras politik. Måhända var det deras försäkran om att inga förkunskaper var nödvändiga som gav resultat.

Fel hade jag förresten alldeles uppenbart också i en del annat jag skrev i valrörelsens upptakt. Mona Sahlin kunde verkligen förlora valet trots att det länge såg ut som om hon bara hade att slå in en straffspark i öppet mål. Hon hade inte gjort sig förtjänt av att vinna valet och miljöpartiets stjärnskott Maria Wetterstrand räckte inte ensam till för att hjälpa henne. Tvärtom så blev väl det organiserade samarbetet med de gröna och de riktigt röda något av en kvarnsten runt halsen på såväl Mona Sahlin som på hela socialdemokratin. Innan de tre partierna hade kunnat komma överens om ett endaste dugg så hade merparten av det stora försprånget i opinionen försvunnit. Och när de sent om sider kunde presentera ett utkast till en gemensam politik så svängde det kraftig över till alliansens förmån.

Fast frågan är väl vad oppositionen kunde ha gjort annorlunda. En annan politik kanske? Ja, sannolikt. Tre separata valrörelser? Kanske det. Men det är ändå tveksamt om man hade kunnat besegra en allians vars politiska heder och förtroende, hur osannolikt det än låter, räddades av den största finanskrisen på många årtionden. Med ett skickligt och statsmannamässigt hanterande av den ekonomiska oron lyckades Fredrik Reinfeldt och Anders Borg tvätta bort merparten av skönhetsfläckarna som regeringen besudlades med under den första halvan av mandatperioden. Inte ens Maud Olofssons märkliga piruetter kunde sätta krokben för moderaterna med den verkliga makten.

Det är ingen tvekan om att finanskrisen och hanteringen av den blev avgörande för valutgången även om den underlättades av Mona Sahlins svaga popularitet, den starka misstron mot Lars Ohly och en oppositionspolitik som inte i tillräcklig grad skiljde ut sig från den sittande regeringens.

Idag kom det en trycksak från Sverigedemokraterna(SD) i brevinkastet. Förhoppningsvis delas den ut till alla hushåll för man vill ju verkligen inte tillhöra nån slags målgrupp där SD tror sig kunna hitta presumtiva anhängare.

SD försöker värva nya politiker med sitt utskick och de lovar att inga som helst förkunskaper behövs för att vara med och driva partiets politik.

Tror jag det. Ingen någorlunda initierad och medveten människa  kan väl med hedern i behåll tänka sig att engagera sig aktivt för en så människofientlig och ogenerös politik som den som SD står för.

OS är slut för den här gången.

Det bästa med det är väl att man slipper se de där fula blågula stickade mössorna på prispallen vareviga dag.

Just nu råder stor uppståndelse över att Elisabet Höglund anser sig ha fått sparken från TV4  och att skälet kan vara åldersdiskriminering.

Själv är jag mest förvånad över att TV4 anställde henne som programledare i Förkväll och det har inte ett dugg med hennes ålder eller utseende och rynkor att göra. Min förundran beror i stället på att man borde ha kunnat räkna ut att hon med sin framtoning som kritiskt granskande journalist inte alls skulle känna sig bekväm i ett programkoncept som detta med gulligullande intervjuer med kändisar och skönhetsbehandlingar av olika slag.

Hur tänkte hon själv förresten, när hon tackade ja till jobbet?

Den gamle timråkraten Kennet Westberg i Timrå deklarerar idag att han ska ställa upp för moderaterna i höstens val. Efter 40 år som socialdemokrat lämnar han sitt parti för att de f d partivännerna som styr i kommunen inte lyssnar på honom och de timråbor som tycker annorlunda, framför allt  i regionfrågan.

Visst. Man undrar väl lite nu och då hur det är ställt med de socialdemokratiska kommunpolitikerna i Timrå. Att skapa en regiongräns mellan Timrå och Sundsvall är ingenting annat än politisk idioti. Men hur många timråbor och vanliga partimedlemmar var det som hade någonting att säga till om på den tiden då Kennet Westberg var kommunalråd? Hur gick det med en av landets största s-majoriteter när han gav den kommunpolitiska maktfullkomligheten ett ansikte och bara körde på utan att lyssna? Jo, han slog huvudet i väggen och blev bortröstad?

Slutsatsen man kan dra av dagens besked är  att Westberg bara tänker på sig själv. Inom (s) har han framtiden bakom sig så när han vill lämna sin undanskymda roll och träda fram i ljuset igen måste han byta ideologi och parti.

Mera diffust är hur man tänker i de moderata lokalorganisationerna. Efter förra valet tog man i Sundsvall emot en vänsterpartist vars politiska kompass snurrade helt okontrollerat och nu tar timråmoderaterna emot mannen som mandatperiod efter mandatperiod var deras största hatobjekt. Hur desperat får man bli i sin jakt efter att ta över det kommunala rodret?