Besserwisser Punkt Nu

Har ni hört på maken. EU vill förbjuda surströmmingen. För att fisken innehåller för mycket av giftet dioxin. Man tar sig för pannan.

Laxen och strömmingen i Bottenhavet och Bottenviken har länge innehållit för höga halter miljögifter, men inte har man förbjudit oss från att fiska och äta för det. Massor av andra livsmedel innehåller också stora mängder av ohälsosamma substanser. Ingen har kommit på tanken att utfärda försäljnings- eller förtäringsförbud. Men nu överväger alltså EU - fredsprojektet ni vet som för många är mera känt för sina åsikter om hur krokiga gurkor får vara - att lägga näsan i blöt och då blir jag och många surströmmingsälskare bra mycket surare än vad den läckra fisken är.

De flesta av oss äter surströmming en eller ett par gånger om året. Hur farligt kan det vara jämfört med att t ex röka, dricka alkohol eller äta färdigmat fullproppad med konserveringsmedel och färgämnen? Inte alls i närheten skulle jag tro. Låt oss därför fortsätta att njuta av den här delikatessen som också är en viktig del av den norrländska matkulturen. Bevara oss från EU:s klåfingrighet.

Om våra egna EU-parlamentariker inte begriper att detta är tankegångar som det måste sättas stopp för så får vi väl samla ihop oss till demonstrationer och efter fransk modell öppna burkar och sprida ut både strömming och doft på gator och torg.

700 anställda har varslats om uppsägning vid Sundsvalls sjukhus, länssjukhuset i Västernorrland. Skatteintäkterna är otillräckliga för att få landstingets budget att gå ihop och i det läget får patienter och vårdpersonal sitta emellan. Att höja skatten är förstås alldeles omöjligt att tänka sig för politikerna i landstingsledningen. Eftersom landstingsrådet kommer från Sollefteå, vars akutsjukhus länge har varit ifrågasatt och knappast kan motivera sin existens, verkar det också vara otänkbart att ompröva lyxen att hålla sig med tre kompletta sjukhus i detta allt annat än befolkningstäta län.

Det är säkert möjligt att med en ny organisation och  nya intagsregler klara sig med färre anställda. Men så många som 700 - vad kommer det att innebära för vårdköer och patientsäkerhet? För det är klart att det kommer att bli sämre service och vård. När landstingsrådet Ewa Söderberg(s) säger på ett personalmöte att hon tror att vården tvärtom kan bli bättre så är det ju bara ett stort hån mot alla dom som nu - efter att ha jobbat och slitit för en alldeles för dålig lön - förlorar jobbet och går in i en arbetslöshet som kan bli mycket långvarig. Det är dessutom ett politiskt klavertramp av det präktigare slaget.

Ewa Söderberg ska lämna sitt uppdrag efter valet i höst och det är nog tur för henne det. Det blir säkert många västernorrlänningar som kommer att proteströsta i landstingsvalet även om de lägger s-valsedlar i riksdags- och kommunvalen.

2006 fyllde min pappa 90 år. Då hade han skött om min mamma i flera år och hennes omvårdnad hade inte kostat kommunen en enda krona. Men strax före jul fick han ännu en hjärtinfarkt och då gick det inte längre. Mamma hamnade på institution och det var då omöjligt att ordna så att mamma och pappa fick bo tillsammans under den sista tiden av deras liv. Fullständigt förfärligt tyckte vi som var anhöriga. Omänskligt, ovärdigt, totalt i avsaknad av empati. Fullt normalt tyckte dock handläggarna hos de sociala myndigheterna.

Att vara tillsammans tills livet skiljer en åt är bara något som man lovar framför altaret, ingenting som välfärdssamhället kan garantera eller ens anstränger sig för att försöka säkerställa. Att mina föräldrar hade varit gifta och bott tillsammans i 66 år hade liksom ingen betydelse i sammanhanget.

Pappa dog 2007 och mamma 2008 och jag tycker inte att någon av dem fick ett värdigt slut på ett långt och strävsamt liv. De hade politiskt ägnat en stor del av sitt mycket långa aktiva liv åt att med högt hållna fanor kämpa för ett bättre, rättvisare och humanare samhälle och jag undrar vad de hade tänkt om de hade varit medvetna om hur de själva kom att behandlas när livets slut närmade sig.

Själv mår jag bara dåligt varje gång jag tänker tillbaka på vilken oundviklig förnedring man verkar vara på väg emot när man blir gammal i det som en gång kallades för det svenska folkhemmet. Jag blir särskild påmind om detta nu i dagarna när jag läser i tidningarna att man på vissa äldreboenden inte kan orda med julgranar och att man på andra inte längre har råd att bjuda de äldre på julbord. Att politikerna inte skäms!

Hur kan ansvariga kommunalråd sitta hemma och dricka glögg och öppna julklappar i godan ro medan kommunens hjälplösa vårdtagare behandlas på det sättet? Jag tycker att de borde skämmas, resa sig ur sina mysfåtöljer och se till att också de gamla på institution får fira en jul som sätter lite guldkant på tillvaron. Klarar de det inte på annat sätt tycker jag att de själva ska ställa upp och se till att julborden blir serverade.

Det ser ut som om regeringen är på väg att sätta fälleben på sig själv i sjukförsäkringsfrågan.
Brist på empati heter det i kritiken. Förakt för människor som inte förmår producera på topp är kanske ett mera precist omdöme.

Kanske blir den här skandalen, rätt förvaltad, det som säkrar ett maktövertagande för oppositionen i nästa val - trots Mona Sahlin. För även om det i opinionssiffrorna verkat kunna bli rena straffsparken för henne att vinna valet så kan väl inte den mest hängivna s-supporter påstå att hon har gjort sig förtjänt av en sådan framgång.

För att balansera upp Sahlins tillkortakommanden skulle det säkert kunna stärka oppositionen högst avsevärt om man redan nu utsåg Maria Wetterstrand till vice statsminister i skuggkabinettet. Hon är ju helt klart den klarast lysande stjärnan i det gäng som tror sig vara kapabelt att få svenska folkets förtroende för att ta över.

En vice statsministerkandidat som vinner förtroende i de flesta läger smäller ju onekligen mycket högre än en vice statsminister som fungerar som ett sänke i den nuvarande regeringen.

Jag beklagar att det var så länge sedan som det skrevs något nytt på den här blogen. Jag kan bara skylla på det svenska pensionssystemet. Jag ska gå i förtida pension vid årsskiftet och jag har därför fått ägna större delen av hösten åt att försöka räkna ut hur uttagen av de olika delarna av min pension ska kunna tas ut så att jag sammantaget får bästa möjliga pensionsutfall under återstoden av mitt liv. Det är inte lätt kan jag lova eftersom de flesta av oss saknar den viktigaste komponenten i en sådan ekvation - kunskapen om hur länge vi kommer att leva och vara i behov av pengar att spendera.

Annars har det ju funnits massor att tycka till om under senhösten. En fredspristagare som trappar upp kriget genom att skicka 30 000 nya soldater till Afghanistan. En näringsminister som talar illa om ett bilföretag vars sysselsättning i Sverige behöver räddas och som gör bort sig fullständigt i turerna kring Vattenfall. En oppositionsledare som genom tal om samarbete över blockgränsen verkar ha gett upp hoppet redan nu om en valseger nästa höst. Nya regler för sjuka och arbetslösa som gör att svårt cancersjuka jagas av Försäkringskassan fast de nästan ligger på dödsbädden. En miljöminister som tycker att det behövs fler bilar. En mallig författare som får byxorna nerdragna för att han mörkat sitt samröre med KGB. Ett främlingsfientligt parti som verkar vara på väg in i riksdagen och som vinner ett ökat stöd i opinionen ju fler dumheter som företrädarna hasplar ur sig. Bara för att ta några exempel på vad jag borde ha tyckt till om under de veckor som gått sen sist.

Jag lovar, jag ska försöka bättra mig.

På DN Debatt idag skriver företrädare för alliansregeringens partier i Sveriges Kommuner och landsting att löneavtalet med Vårdförbundet, som organiserar landets sjuksköterskor, kan komma att sägas upp därför att de ekonomiska bekymren som kommuner och landsting kommer att drabbas av de närmaste i åren inte kunde förutses när avtalen slöts. Märkligt nog är artikeln även undertecknad av socialdemokraternas gruppledare Ilmar Reepalu, vars parti säger sig slå vakt om löntagarna även i ekonomiskt svåra tider.

Vad det handlar om är att sjuksköterskorna i sitt kollektivavtal, som de tillkämpade sig genom en dryg månads strejk, är garanterade en 2-procentig löneökning 2010 och den anser sig nu inte kommunerna och landstingen ha råd med då deras prognoser pekar på underskott på många miljarder.

Men sagt är väl ändå sagt. Vem kan sia om framtiden? Hur skulle det t ex se ut om alla som gjort en dålig aktieaffär på grund av finanskrisen skulle kräva att få pengarna tillbaka eftersom kurserna rasat?

Och varför hota att ta pengar från just sjuksköterskorna som vi nog alla till mans tycker har alldeles för dåligt betalt redan nu?

Om den ekonomiska ekvationen inte går ihop är det enda rimliga att höja skatten och låta oss alla gemensamt ta ansvar för det avtal som är träffat på det allmännas vägnar.