torsdag, 04 april 2013, 18:32 [hans-olof]

Det lät bättre idag, men…

Jag får väl lov att erkänna att det lät bättre när Stefan Löfven idag höll sitt linjetal som kongressvald partiledare för socialdemokraterna. Jag blev faktiskt aningen berörd vid några tillfällen, det får jag lov att tillstå. Det var dessutom ett tal där han på flera politikområden markerade en tydlig rågång i förhållande till det som regeringsalliansen förefaller att stå för.

Men det är väl också vad man kan kräva av ett tal som ska slå an tonen inför ett nytt ödesval och ingjuta mod i de redan frälsta.

Jag kan ändå inte låta bli att drömma mig tillbaka till den fullkomligt magiska stämning som rådde i Folkets Hus i Stockholm den dagen Olof Palme valdes till ny partiledare. Jag var där och det jag upplevde då är ljusår från den känsla jag fick när Löfven äntrade podiet idag. På Svenska Mässan dessutom och utan traditionell arbetarrörelseinramning.

Det är inte utan att Stig Sjödins versrader ringer i mina öron:

Förr var det renat och Internationalen.

Nu är det surt rödvin och Flickorna i Småland.

onsdag, 03 april 2013, 19:42 [hans-olof]

Löfven övertygar inte

Det är mer än ett år sedan nu som jag skrev senast så det är väl hög tid kan man säga. Då var jag skeptisk beträffande Stefan Löfvens förmåga att utmana den borgerliga alliansen genom att formulera ett tydligt socialdemokratiskt alternativ inför valet 2014. Det är jag fortfarande även om han när partikongressen inleddes idag äntligen levererade  en målsättning i sysselsättningsfrågan som sannolikt blir den som avgör vart marginalväljarna lägger sina röster.

Det är visserligen svårt att tro att en regering som medvetet skapat ett otryggare Sverige och som vunnit två val på att det ska löna sig att arbeta kan vinna ännu ett i ett läge när man nästan demonstrativt låter bli att anstränga sig för att skapa ny sysselsättning. När en av de tongivande ekonomiska rådgivarna härom dagen sa att Riksbanken borde ha ett sysselsättningsmål vid sidan av inflationsmålet så avfärdades detta omedelbart av den moderate finansministern. Regeringen vill helt uppenbart slå vakt om stabiliteten i ekonomin genom att fortsatt förhindra närmare en halv miljon människor med kraftigt försämrade levnadsbetingelser att komma in på arbetsmarknaden.

Men ändå. Kommer Löfvens jobblöfte att räcka? Har han något mer att komma med?

Problemet är ju att det fortfarande saknas förslag till lösningar som väsentligt och alldeles uppenbart för alla oss som ska rösta skiljer sig från regeringens. Svensk partipolitik på nationell nivå verkar numera i huvudsak gå ut på att alla ska klumpa ihop sig så mycket som möjligt någonstans i mitten och det mår demokratin alls inte bra av. Bara Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet avviker, men det kommer knappast att påverka den politiska färdriktningen vare sig åt det ena eller andra hållet.

Allt kan förstås avgöras av att både Centerpartiet och Kristdemokraterna hamnar under fyraprocentsspärren. Men nog skulle det kännas bra mycket bättre om en tydligt profilerad opposition ledd av en stark socialdemokrati kunde formulera ett vinnande koncept som på nytt gör Sverige mer rättvist och humant att leva i.

Men dessvärre blev jag inte alls övertygad när jag såg Löfven framträda i talarstolen idag. Han fyller inte alls ut den kostym som jag vill att en socialdemokratisk ledare ska ha.

Blunda och tänk på Palme, Carlsson och Persson? Då kunde man känna rysningar. Idag kunde jag inte känna den minsta kittling.

onsdag, 29 februari 2012, 12:00 [hans-olof]

Reinfeldt med byxorna nere

Socialdemokraterna åker nu hiss uppåt i opinionsmätningarna och för nye partiledaren har folk snart lika stort förtroende som för statsministern. En Löfven-effekt vill många tro. I så fall är det en effekt som helt och hållet bygger på förväntningar som ingen kan veta om Stefan Löfven har förmågan att förverkliga. För någon ny politik kan man knappast påstå att han stakat ut så här långt.

Jag tror snarare att det är en exit-Juholt-effekt som vi ser, kraftigt  förstärkt av alla negativa vibrationer som på senare tid uppstått kring Fredrik Reinfeldt, moderaterna och alliansregeringen. För det är ju inte bara på nidbilden med de nerpissade blöjorna som Reinfeldt står med byxorna nere i dessa dagar. Efter en flerårslång smekmånad med en växande skara anhängare och med media har statsmannaglorian börjat hamna lite grann på sniskan. Så gott som varje dag nu får han smisk i spalterna, inte minst av inflytelserika ledarskribenter i borgerliga tidningar som länge varit hans trognaste vapendragare.

Han ser trött och viljelös ut, uppträder arrogant och vresigt och talar obegripligt. Moderaterna har inte längre några idéer. Ändå är de så dominanta i den splittrade alliansregeringen att både centern och kristdemokraterna desperat kippar efter politisk livsluft som kan rädda dem kvar i parlamentet. Så ser beskrivningen av dagsläget ut allt oftare.

Carema-skandalen har solkat ner de långtgående privatiseringsambitionerna. Det blir alltmer uppenbart att klyftorna i samhället ökar, att vi i jobbskatteavdragens kölvatten fått en A-kassa som havererat och ett socialförsäkringssystem som skapat ökad otrygghet. Ändå fungerar inte den arbetslinje som alliansregeringen med moderaterna som härförare nu har vunnit två val på. Tvärtom är det så att arbetslösheten bitit sig fast och att det för unga människor inte längre är någon överdrift att tala om massarbetslöshet.

Den här mandatperioden är sänkt krogmoms den enda satsningen som gjorts för att försöka råda bot på detta. Effekten är att krögare kan stoppa mer pengar i egna fickor  och att folk som har råd att gå på restaurang kan ta ett glas till. Men många nya jobb blir det inte  för miljarderna som hade kunnat komma till mycket bättre nytta på annat sätt.

Det är ont om ljuspunkter i Fredrik Reinfeldts officiella tillvaro just nu. Ett av få undantag var väl när han häromsistens fick inspektera och godkänna nyfödda Estelle som prinsessa och blivande arvtagare till den svenska tronen.  För i det fallet kan han ju känna sig ganska så tvärsäker på att  arbetslinjen kommer att fungera.

 

onsdag, 01 februari 2012, 14:45 [hans-olof]

Ska man ha det ”jättebra” när man är dömd till samhällstjänst?

Läste i Expressen att Eldkvarn-sångaren och låtskrivaren Plura Jonsson håller på att avtjäna det straff han  fick efter att  ha blivit gripen för narkotikainnehav våren 2010. Han har fotboja och är dömd till s k samhällstjänst. Enligt tidningen så utför han den genom att expediera i en fiskdisk i Hötorgshallen och genom att jobba i köket på en restaurang.

Hur i hela friden kan man kalla det ett straff när man låter en person sona sitt brott genom att syssla med det han eller hon gillar  allra bäst? Plura älskar ju matlagning och att handskas med råvaror så till den grad att han fått ett eget matprogram i TV. Han säger också mycket riktigt till tidningen att han har det jättebra.

Samhällstjänst ska ju vara en form av straff, någonting i ställlet  för fängelse, och så här kan det väl ändå inte vara tänkt att det skulle fungera. Dessutom framgår det av statuterna att samhällstjänst inte ska kunna utföras i vinstdrivande verksamheter utan bara för ideella föreningar eller inom offentlig sektor. Också i det avseendet verkar det vara något skumt med Pluras s k samhällstjänst.

Tveksam samhällsnytta, eller hur? Avskräckade för att förebygga fortsatt brottslighet? Knappast.

Det ligger nära till hands att tro att det bara är kändisar som Plura som kommer undan så här lättvindigt. Men så är det inte alls. Även vanliga dödliga som döms för brott kan få göra ”samhällstjänster” som varken är avskräckande eller särskilt betungande trots att de gjort sig skyldiga till både misshandel och ekonomiskt fiffel. Fallet Plura bör därför tas till utångspunkt för en rejäl översyn av om det verkligen blir som det var avsett när domstolarna utdömer samhällstjänst som påföljd .

 

 

tisdag, 31 januari 2012, 20:35 [hans-olof]

Löfven som frälsare – jag är skeptisk

Det är mer än ett år sedan nu jag gjorde min senaste kommentar på den här blogen. Det var sedan Mona Sahlin tvingats deklarera sin avgång och jag varnade för den uppenbara risk som förelåg för ett politiskt mörker. Jag blev sannspådd långt utöver vad jag i min vildaste fantasi hade kunnat ana. Det blev visserligen ingen av kandidaterna vars blotta namn jag ryste inför som fick axla hennes fallna och lätt solkiga mantel. Det blev värre än så. Det socialdemokratiska partiets valberedning vaskade fram ett av sina mest oprövade kort utan att göra den minsta koll bland liken i garderoben och, alldeles uppenbart, utan att ha förstått att det var en man med en dysfunktion särskilt olämplig att ha som statsministerkandidat som man hade fastnat för. Han visade sig vara en babblare som pratade på och pratade på utan att tänka efter först och det blev nästan bara fel.

På bara tio månader lyckades Håkan Juholt ställa till det för sig så till den milda grad att han så gott som varje vecka fick löpa gatlopp i medierna och till slut gick det inte längre. Han fick gå. Under samma tid stärktes förtroendet bland befolkningen för den svenska höger som likt en ulv i fårakläder hunnit vrida klockan tillbaka flera varv sedan den första valvinsten 2006. Juholts fadäser innebar att en moderat statsminister utan andra politiska idéer än verkningslösa och till slut också ogenomförbara skattesänkningar kom att framstå som en nationens frälsare utan motstycke. Med andra ord – politiskt mörker.

Frågan är nu vad som händer med politiken i Sverige och med Socialdemokraterna sedan en ny ledare utropats och alla rörelsens notoriska jasägare  stämt in i hyllningskören, i många fall i exakt samma tonart som lovsångerna sjöngs när Juholt valdes. Många är dom som tror att den förre metallordföranden Stefan Löfven blir frälsaren som det svårt sargade partiet är i så stort behov av, men själv är jag skeptisk. Den här gången är risken att vi får se ett politiskt mörker som kan komma att permanentas.

Jag tror också att Stefan Löfven som person är bättre lämpad än Håkan Juholt som partiledare och han har utan tvekan större trovärdighet som statsministerkandidat. Men vart är det ledande oppositionspartiet – en gång på vänsterkanten – på väg politiskt när det 2012 utser en av LO:s främsta företrädare till ordförande och dessutom hämtar honom från den traditionellt tämligen konservativa delen av fackföreningsrörelsen? Och vad är det för framtoning man ser framför sig när man utser en samarbetsMAN som står det kapitalistiska etablissemanget nära i flera av de frågor som står högt upp på den politiska agendan både på kort och lång sikt. Han sa i ett tal idag att svenskt näringsliv inte är något särintresse och att han beundrar många av topparna inom detta näringsliv. Är det vad han som nytillträdd partiledare främst av allt vill ha sagt och är det verkligen vad den socialdemokratiska rörelsens bas helst av allt vill höra just nu så är det utan tvekan så att mörkret håller på att tätna.

Det vi kanske ser är att socialdemokraterna försöker göra som de nya Moderaterna, avväpna huvudmotståndaren genom att stjäla hans gamla retorik. Men den gubben går nog inte en gång till. En fortsatt anpassning till Moderaterna och alliansens förda politik kommer bara att för all framtid rita om Sveriges politiska karta, göra Socialdemokraterna till ett allt mindre parti, så litet kanske att Miljöpartiet kan utvecklas till det största oppositionspartiet.

Men man kan ju alltid hoppas att man har fel.

 

måndag, 15 november 2010, 17:40 [hans-olof]

Efter Mona – risk för politiskt mörker

Så skedde då det oundvikliga. Mona Sahlin tvingades kasta in handduken sedan det blivit uppenbart för (nästan) alla att hon efter en lång och ibland lite krokig politisk karriär till sist hade blivit befordrad till ett ämbete som låg snäppet över hennes kompetensnivå. Höstens förtroendesiffror i opinionsmätningarna var ju katastrofalt låga och valresultatet blev det sämsta på nästan hundra år.

Kanske hade hon fixat det ändå om hon hade kunnat genomdriva den egna strategin att gå till val med enbart Miljöpartiet som samarbetspartner. Men då hon inte hade kraft och pondus nog att övertyga den trögfotade majoriteten i partiledningen om finessen med det så blev det som det blev. Ohly blev ett sänke i den rödgröna röra som inte lyckades presentera en gemensam politik i rimlig tid före valet och som när den till sist ändå gjorde det kom med halvfärdiga förslag och ett föga attraktivt alternativ till den förda regeringspolitiken.

De stora frågorna är nu hur socialdemokraternas politiska nyorientering ska se ut och vem som ska efterträda Mona Sahlin som partiledare. I båda fallen är risken stor för ett politiskt mörker. Vi kan få en opposition som kryper ännu närmare alliansens förtäckta, men konsekvent genomförda högervridning. För i 2000-talets Sverige verkar den socialdemokratiska vänsterkanten vara rejält vingklippt. Och vi kan få en ny oppositionsledare som ett resultat av en partipolitisk kompromiss där inga färgstarka förnyare har en chans att konkurrera.

Man får ju rysningar bara man hör några av namnen som nämns i spekulationerna. Tomas Östros, Per Nuder, Sven-Erik Österberg…

Enda trösten så här långt är att Thomas Bodström har deklarerat att han lämnat politiken och inte kommer att kandidera.