Besserwisser Punkt Nu

Socialdemokraterna åker nu hiss uppåt i opinionsmätningarna och för nye partiledaren har folk snart lika stort förtroende som för statsministern. En Löfven-effekt vill många tro. I så fall är det en effekt som helt och hållet bygger på förväntningar som ingen kan veta om Stefan Löfven har förmågan att förverkliga. För någon ny politik kan man knappast påstå att han stakat ut så här långt.

Jag tror snarare att det är en exit-Juholt-effekt som vi ser, kraftigt  förstärkt av alla negativa vibrationer som på senare tid uppstått kring Fredrik Reinfeldt, moderaterna och alliansregeringen. För det är ju inte bara på nidbilden med de nerpissade blöjorna som Reinfeldt står med byxorna nere i dessa dagar. Efter en flerårslång smekmånad med en växande skara anhängare och med media har statsmannaglorian börjat hamna lite grann på sniskan. Så gott som varje dag nu får han smisk i spalterna, inte minst av inflytelserika ledarskribenter i borgerliga tidningar som länge varit hans trognaste vapendragare.

Han ser trött och viljelös ut, uppträder arrogant och vresigt och talar obegripligt. Moderaterna har inte längre några idéer. Ändå är de så dominanta i den splittrade alliansregeringen att både centern och kristdemokraterna desperat kippar efter politisk livsluft som kan rädda dem kvar i parlamentet. Så ser beskrivningen av dagsläget ut allt oftare.

Carema-skandalen har solkat ner de långtgående privatiseringsambitionerna. Det blir alltmer uppenbart att klyftorna i samhället ökar, att vi i jobbskatteavdragens kölvatten fått en A-kassa som havererat och ett socialförsäkringssystem som skapat ökad otrygghet. Ändå fungerar inte den arbetslinje som alliansregeringen med moderaterna som härförare nu har vunnit två val på. Tvärtom är det så att arbetslösheten bitit sig fast och att det för unga människor inte längre är någon överdrift att tala om massarbetslöshet.

Den här mandatperioden är sänkt krogmoms den enda satsningen som gjorts för att försöka råda bot på detta. Effekten är att krögare kan stoppa mer pengar i egna fickor  och att folk som har råd att gå på restaurang kan ta ett glas till. Men många nya jobb blir det inte  för miljarderna som hade kunnat komma till mycket bättre nytta på annat sätt.

Det är ont om ljuspunkter i Fredrik Reinfeldts officiella tillvaro just nu. Ett av få undantag var väl när han häromsistens fick inspektera och godkänna nyfödda Estelle som prinsessa och blivande arvtagare till den svenska tronen.  För i det fallet kan han ju känna sig ganska så tvärsäker på att  arbetslinjen kommer att fungera.

Läste i Expressen att Eldkvarn-sångaren och låtskrivaren Plura Jonsson håller på att avtjäna det straff han  fick efter att  ha blivit gripen för narkotikainnehav våren 2010. Han har fotboja och är dömd till s k samhällstjänst. Enligt tidningen så utför han den genom att expediera i en fiskdisk i Hötorgshallen och genom att jobba i köket på en restaurang.

Hur i hela friden kan man kalla det ett straff när man låter en person sona sitt brott genom att syssla med det han eller hon gillar  allra bäst? Plura älskar ju matlagning och att handskas med råvaror så till den grad att han fått ett eget matprogram i TV. Han säger också mycket riktigt till tidningen att han har det jättebra.

Samhällstjänst ska ju vara en form av straff, någonting i ställlet  för fängelse, och så här kan det väl ändå inte vara tänkt att det skulle fungera. Dessutom framgår det av statuterna att samhällstjänst inte ska kunna utföras i vinstdrivande verksamheter utan bara för ideella föreningar eller inom offentlig sektor. Också i det avseendet verkar det vara något skumt med Pluras s k samhällstjänst.

Tveksam samhällsnytta, eller hur? Avskräckade för att förebygga fortsatt brottslighet? Knappast.

Det ligger nära till hands att tro att det bara är kändisar som Plura som kommer undan så här lättvindigt. Men så är det inte alls. Även vanliga dödliga som döms för brott kan få göra ”samhällstjänster” som varken är avskräckande eller särskilt betungande trots att de gjort sig skyldiga till både misshandel och ekonomiskt fiffel. Fallet Plura bör därför tas till utångspunkt för en rejäl översyn av om det verkligen blir som det var avsett när domstolarna utdömer samhällstjänst som påföljd .

Det är mer än ett år sedan nu jag gjorde min senaste kommentar på den här blogen. Det var sedan Mona Sahlin tvingats deklarera sin avgång och jag varnade för den uppenbara risk som förelåg för ett politiskt mörker. Jag blev sannspådd långt utöver vad jag i min vildaste fantasi hade kunnat ana. Det blev visserligen ingen av kandidaterna vars blotta namn jag ryste inför som fick axla hennes fallna och lätt solkiga mantel. Det blev värre än så. Det socialdemokratiska partiets valberedning vaskade fram ett av sina mest oprövade kort utan att göra den minsta koll bland liken i garderoben och, alldeles uppenbart, utan att ha förstått att det var en man med en dysfunktion särskilt olämplig att ha som statsministerkandidat som man hade fastnat för. Han visade sig vara en babblare som pratade på och pratade på utan att tänka efter först och det blev nästan bara fel.

På bara tio månader lyckades Håkan Juholt ställa till det för sig så till den milda grad att han så gott som varje vecka fick löpa gatlopp i medierna och till slut gick det inte längre. Han fick gå. Under samma tid stärktes förtroendet bland befolkningen för den svenska höger som likt en ulv i fårakläder hunnit vrida klockan tillbaka flera varv sedan den första valvinsten 2006. Juholts fadäser innebar att en moderat statsminister utan andra politiska idéer än verkningslösa och till slut också ogenomförbara skattesänkningar kom att framstå som en nationens frälsare utan motstycke. Med andra ord – politiskt mörker.

Frågan är nu vad som händer med politiken i Sverige och med Socialdemokraterna sedan en ny ledare utropats och alla rörelsens notoriska jasägare  stämt in i hyllningskören, i många fall i exakt samma tonart som lovsångerna sjöngs när Juholt valdes. Många är dom som tror att den förre metallordföranden Stefan Löfven blir frälsaren som det svårt sargade partiet är i så stort behov av, men själv är jag skeptisk. Den här gången är risken att vi får se ett politiskt mörker som kan komma att permanentas.

Jag tror också att Stefan Löfven som person är bättre lämpad än Håkan Juholt som partiledare och han har utan tvekan större trovärdighet som statsministerkandidat. Men vart är det ledande oppositionspartiet – en gång på vänsterkanten – på väg politiskt när det 2012 utser en av LO:s främsta företrädare till ordförande och dessutom hämtar honom från den traditionellt tämligen konservativa delen av fackföreningsrörelsen? Och vad är det för framtoning man ser framför sig när man utser en samarbetsMAN som står det kapitalistiska etablissemanget nära i flera av de frågor som står högt upp på den politiska agendan både på kort och lång sikt. Han sa i ett tal idag att svenskt näringsliv inte är något särintresse och att han beundrar många av topparna inom detta näringsliv. Är det vad han som nytillträdd partiledare främst av allt vill ha sagt och är det verkligen vad den socialdemokratiska rörelsens bas helst av allt vill höra just nu så är det utan tvekan så att mörkret håller på att tätna.

Det vi kanske ser är att socialdemokraterna försöker göra som de nya Moderaterna, avväpna huvudmotståndaren genom att stjäla hans gamla retorik. Men den gubben går nog inte en gång till. En fortsatt anpassning till Moderaterna och alliansens förda politik kommer bara att för all framtid rita om Sveriges politiska karta, göra Socialdemokraterna till ett allt mindre parti, så litet kanske att Miljöpartiet kan utvecklas till det största oppositionspartiet.

Men man kan ju alltid hoppas att man har fel.

Så skedde då det oundvikliga. Mona Sahlin tvingades kasta in handduken sedan det blivit uppenbart för (nästan) alla att hon efter en lång och ibland lite krokig politisk karriär till sist hade blivit befordrad till ett ämbete som låg snäppet över hennes kompetensnivå. Höstens förtroendesiffror i opinionsmätningarna var ju katastrofalt låga och valresultatet blev det sämsta på nästan hundra år.

Kanske hade hon fixat det ändå om hon hade kunnat genomdriva den egna strategin att gå till val med enbart Miljöpartiet som samarbetspartner. Men då hon inte hade kraft och pondus nog att övertyga den trögfotade majoriteten i partiledningen om finessen med det så blev det som det blev. Ohly blev ett sänke i den rödgröna röra som inte lyckades presentera en gemensam politik i rimlig tid före valet och som när den till sist ändå gjorde det kom med halvfärdiga förslag och ett föga attraktivt alternativ till den förda regeringspolitiken.

De stora frågorna är nu hur socialdemokraternas politiska nyorientering ska se ut och vem som ska efterträda Mona Sahlin som partiledare. I båda fallen är risken stor för ett politiskt mörker. Vi kan få en opposition som kryper ännu närmare alliansens förtäckta, men konsekvent genomförda högervridning. För i 2000-talets Sverige verkar den socialdemokratiska vänsterkanten vara rejält vingklippt. Och vi kan få en ny oppositionsledare som ett resultat av en partipolitisk kompromiss där inga färgstarka förnyare har en chans att konkurrera.

Man får ju rysningar bara man hör några av namnen som nämns i spekulationerna. Tomas Östros, Per Nuder, Sven-Erik Österberg…

Enda trösten så här långt är att Thomas Bodström har deklarerat att han lämnat politiken och inte kommer att kandidera.

Det är ju för sorgligt att trångsyntheten är så stor att vi nu får ett främlingsfientligt parti med rötterna i nazismen i den svenska riksdagen. Och minst sagt beklämmande är det att fördomsfullheten fått breda ut sig så till den milda grad i min gamla hembygdssocken i Medelpad att så många som var tionde  väljare lade en valsedel från Sverigedemokraterna i urnan i söndags. Min far och alla andra som framgångsrikt slogs mot brunskjortorna i Indal på 30- och 40-talen skulle vända sig i sina gravar om de visste att det uppenbarligen inte längre finns tillräckligt många som tillräckligt starkt står upp för demokratin och människovärdet.

Själv hade jag väl fel när jag i mars skrev: ”Ingen någorlunda initierad och medveten människa kan väl med hedern i behåll tänka sig att engagera sig aktivt för en så människofientlig och ogenerös politik som den som SD står för.”  För inte kan väl alla dom hundratusentals väljare som lade sin röst på SD vara kompletta dumskallar. Eller kan det vara så illa? Hur som helst verkar SD ha varit framgångsrikt i den kampanj de bedrev då för att hitta nya anhängare villiga att vara med och driva deras politik. Måhända var det deras försäkran om att inga förkunskaper var nödvändiga som gav resultat.

Fel hade jag förresten alldeles uppenbart också i en del annat jag skrev i valrörelsens upptakt. Mona Sahlin kunde verkligen förlora valet trots att det länge såg ut som om hon bara hade att slå in en straffspark i öppet mål. Hon hade inte gjort sig förtjänt av att vinna valet och miljöpartiets stjärnskott Maria Wetterstrand räckte inte ensam till för att hjälpa henne. Tvärtom så blev väl det organiserade samarbetet med de gröna och de riktigt röda något av en kvarnsten runt halsen på såväl Mona Sahlin som på hela socialdemokratin. Innan de tre partierna hade kunnat komma överens om ett endaste dugg så hade merparten av det stora försprånget i opinionen försvunnit. Och när de sent om sider kunde presentera ett utkast till en gemensam politik så svängde det kraftig över till alliansens förmån.

Fast frågan är väl vad oppositionen kunde ha gjort annorlunda. En annan politik kanske? Ja, sannolikt. Tre separata valrörelser? Kanske det. Men det är ändå tveksamt om man hade kunnat besegra en allians vars politiska heder och förtroende, hur osannolikt det än låter, räddades av den största finanskrisen på många årtionden. Med ett skickligt och statsmannamässigt hanterande av den ekonomiska oron lyckades Fredrik Reinfeldt och Anders Borg tvätta bort merparten av skönhetsfläckarna som regeringen besudlades med under den första halvan av mandatperioden. Inte ens Maud Olofssons märkliga piruetter kunde sätta krokben för moderaterna med den verkliga makten.

Det är ingen tvekan om att finanskrisen och hanteringen av den blev avgörande för valutgången även om den underlättades av Mona Sahlins svaga popularitet, den starka misstron mot Lars Ohly och en oppositionspolitik som inte i tillräcklig grad skiljde ut sig från den sittande regeringens.

Idag kom det en trycksak från Sverigedemokraterna(SD) i brevinkastet. Förhoppningsvis delas den ut till alla hushåll för man vill ju verkligen inte tillhöra nån slags målgrupp där SD tror sig kunna hitta presumtiva anhängare.

SD försöker värva nya politiker med sitt utskick och de lovar att inga som helst förkunskaper behövs för att vara med och driva partiets politik.

Tror jag det. Ingen någorlunda initierad och medveten människa  kan väl med hedern i behåll tänka sig att engagera sig aktivt för en så människofientlig och ogenerös politik som den som SD står för.