tisdag, 21 september 2010, 17:38 [hans-olof]

Så fel man kan ha

Gå till Kommentarer

Det är ju för sorgligt att trångsyntheten är så stor att vi nu får ett främlingsfientligt parti med rötterna i nazismen i den svenska riksdagen. Och minst sagt beklämmande är det att fördomsfullheten fått breda ut sig så till den milda grad i min gamla hembygdssocken i Medelpad att så många som var tionde  väljare lade en valsedel från Sverigedemokraterna i urnan i söndags. Min far och alla andra som framgångsrikt slogs mot brunskjortorna i Indal på 30- och 40-talen skulle vända sig i sina gravar om de visste att det uppenbarligen inte längre finns tillräckligt många som tillräckligt starkt står upp för demokratin och människovärdet.

Själv hade jag väl fel när jag i mars skrev: ”Ingen någorlunda initierad och medveten människa kan väl med hedern i behåll tänka sig att engagera sig aktivt för en så människofientlig och ogenerös politik som den som SD står för.”  För inte kan väl alla dom hundratusentals väljare som lade sin röst på SD vara kompletta dumskallar. Eller kan det vara så illa? Hur som helst verkar SD ha varit framgångsrikt i den kampanj de bedrev då för att hitta nya anhängare villiga att vara med och driva deras politik. Måhända var det deras försäkran om att inga förkunskaper var nödvändiga som gav resultat.

Fel hade jag förresten alldeles uppenbart också i en del annat jag skrev i valrörelsens upptakt. Mona Sahlin kunde verkligen förlora valet trots att det länge såg ut som om hon bara hade att slå in en straffspark i öppet mål. Hon hade inte gjort sig förtjänt av att vinna valet och miljöpartiets stjärnskott Maria Wetterstrand räckte inte ensam till för att hjälpa henne. Tvärtom så blev väl det organiserade samarbetet med de gröna och de riktigt röda något av en kvarnsten runt halsen på såväl Mona Sahlin som på hela socialdemokratin. Innan de tre partierna hade kunnat komma överens om ett endaste dugg så hade merparten av det stora försprånget i opinionen försvunnit. Och när de sent om sider kunde presentera ett utkast till en gemensam politik så svängde det kraftig över till alliansens förmån.

Fast frågan är väl vad oppositionen kunde ha gjort annorlunda. En annan politik kanske? Ja, sannolikt. Tre separata valrörelser? Kanske det. Men det är ändå tveksamt om man hade kunnat besegra en allians vars politiska heder och förtroende, hur osannolikt det än låter, räddades av den största finanskrisen på många årtionden. Med ett skickligt och statsmannamässigt hanterande av den ekonomiska oron lyckades Fredrik Reinfeldt och Anders Borg tvätta bort merparten av skönhetsfläckarna som regeringen besudlades med under den första halvan av mandatperioden. Inte ens Maud Olofssons märkliga piruetter kunde sätta krokben för moderaterna med den verkliga makten.

Det är ingen tvekan om att finanskrisen och hanteringen av den blev avgörande för valutgången även om den underlättades av Mona Sahlins svaga popularitet, den starka misstron mot Lars Ohly och en oppositionspolitik som inte i tillräcklig grad skiljde ut sig från den sittande regeringens.

3 Kommentarer

  • Det kanns obegripligt att tanka sig att vi har nazister i Sveriges riksdag, och det kanns annu varre att tanka sig att vi nu kommer att folja samma utveckling som vi sett i Danmark och manga andra Europeiska lander.

    Vid forra valet var det riktigt fult att vara nasse. I ar rostar sex av hundra svenskar pa SD. Snart ar det rumsrent och rent av demokratiskt att servera framlingsfientliga plattityder till hoger och vanster.

    Trettiotalets vindar tycks ater vina over Europa. Och Indal. Tack gode gud att farfar och farmor slapp uppleva det!

  • PS.

    Jag traffade iaf bra nara nar jag i februari kommenterade i ett av dina inlagg om att nagon harnast skulle blasa liv i ror-inte-min-kompis rorelsen… =)

  • Jag har känt en stor sorg sedan i söndags. Har surfat runt på olika nätforum för att pejla av debatten, lusläst SDs partiprogram och försökt förstå hur det kunde bli så fel. Finner inga svar.

Lämna en kommentar