tisdag, 31 januari 2012, 20:35 [hans-olof]

Löfven som frälsare – jag är skeptisk

Gå till Kommentarer

Det är mer än ett år sedan nu jag gjorde min senaste kommentar på den här blogen. Det var sedan Mona Sahlin tvingats deklarera sin avgång och jag varnade för den uppenbara risk som förelåg för ett politiskt mörker. Jag blev sannspådd långt utöver vad jag i min vildaste fantasi hade kunnat ana. Det blev visserligen ingen av kandidaterna vars blotta namn jag ryste inför som fick axla hennes fallna och lätt solkiga mantel. Det blev värre än så. Det socialdemokratiska partiets valberedning vaskade fram ett av sina mest oprövade kort utan att göra den minsta koll bland liken i garderoben och, alldeles uppenbart, utan att ha förstått att det var en man med en dysfunktion särskilt olämplig att ha som statsministerkandidat som man hade fastnat för. Han visade sig vara en babblare som pratade på och pratade på utan att tänka efter först och det blev nästan bara fel.

På bara tio månader lyckades Håkan Juholt ställa till det för sig så till den milda grad att han så gott som varje vecka fick löpa gatlopp i medierna och till slut gick det inte längre. Han fick gå. Under samma tid stärktes förtroendet bland befolkningen för den svenska höger som likt en ulv i fårakläder hunnit vrida klockan tillbaka flera varv sedan den första valvinsten 2006. Juholts fadäser innebar att en moderat statsminister utan andra politiska idéer än verkningslösa och till slut också ogenomförbara skattesänkningar kom att framstå som en nationens frälsare utan motstycke. Med andra ord – politiskt mörker.

Frågan är nu vad som händer med politiken i Sverige och med Socialdemokraterna sedan en ny ledare utropats och alla rörelsens notoriska jasägare  stämt in i hyllningskören, i många fall i exakt samma tonart som lovsångerna sjöngs när Juholt valdes. Många är dom som tror att den förre metallordföranden Stefan Löfven blir frälsaren som det svårt sargade partiet är i så stort behov av, men själv är jag skeptisk. Den här gången är risken att vi får se ett politiskt mörker som kan komma att permanentas.

Jag tror också att Stefan Löfven som person är bättre lämpad än Håkan Juholt som partiledare och han har utan tvekan större trovärdighet som statsministerkandidat. Men vart är det ledande oppositionspartiet – en gång på vänsterkanten – på väg politiskt när det 2012 utser en av LO:s främsta företrädare till ordförande och dessutom hämtar honom från den traditionellt tämligen konservativa delen av fackföreningsrörelsen? Och vad är det för framtoning man ser framför sig när man utser en samarbetsMAN som står det kapitalistiska etablissemanget nära i flera av de frågor som står högt upp på den politiska agendan både på kort och lång sikt. Han sa i ett tal idag att svenskt näringsliv inte är något särintresse och att han beundrar många av topparna inom detta näringsliv. Är det vad han som nytillträdd partiledare främst av allt vill ha sagt och är det verkligen vad den socialdemokratiska rörelsens bas helst av allt vill höra just nu så är det utan tvekan så att mörkret håller på att tätna.

Det vi kanske ser är att socialdemokraterna försöker göra som de nya Moderaterna, avväpna huvudmotståndaren genom att stjäla hans gamla retorik. Men den gubben går nog inte en gång till. En fortsatt anpassning till Moderaterna och alliansens förda politik kommer bara att för all framtid rita om Sveriges politiska karta, göra Socialdemokraterna till ett allt mindre parti, så litet kanske att Miljöpartiet kan utvecklas till det största oppositionspartiet.

Men man kan ju alltid hoppas att man har fel.

 

2 Kommentarer

Lämna en kommentar